| 169 |
FAUST (ensam).
Du, höge ande, gav mig allt, ja allt,
varom jag bad: ditt anlete i eld
du vänt till mig, ej fåfängt, ty du gav mig
den härliga natur till kungarike,
kraft till att fatta, kraft att njuta henne.
Ej blott ett häpnande och kallt besök
tillstadde du; du unnar mig att skåda
djupt in i hennes barm som i en väns.
Och varelsernas rader leder du
förbi mig, lär mig känna mina bröder
i stilla lund och snår, i luft och vatten.
När stormen far i skog med brus och brak,
och jättetall på grannens grenar störtar,
slår dem i kras och krossar nabostammar --
dovt gensvar dånar kullen till dess fall --
då för du mig till trygga hålan, för mig
in i mig själv, och se, då öppna sig
mitt eget hjärtas djupa, dolda under.
Och stiger för min syn den rena månen
så blidkande på fästet, ser jag sväva
från fjällens branter och ur fuktig lund
en fornvärlds silverskepnader in till mig
att mildra mina tankars stränga lust.
| 170 |
MEFISTOFELES (framträder).
Är ni ej trött på detta levnadssätt?
Hur kan det roa er i längden?
Att prova är nog bra; snart är man mätt
och väljer något nytt i mängden.
FAUST.
Har du ej annat att förrätta
än skämma bort för mig en lycklig dag?
MEFISTOFELES.
På allvar säge du ej detta!
Jag lämnar dig rätt gärna, jag.
Att mista slik kamrat är skral förlust,
en tvärvigg så förryckt och van att snäsa;
min hela dag är bråk och släp och pust,
vartill den herrn har lust och ej har lust
står icke skrivet på hans näsa.
| 171 |
FAUST.
Där föll du in i rätta tonen just!
Han vill ha tack, för att han tråkar ut mig.
MEFISTOFELES.
Hur hade det väl gått till slut dig
förutan mig, du son av jordens mull?
Det krafs, varav din fantasi var full,
har jag för långlig tid kurerat,
och mig förutan hade du spatserat
från vår planet för bara ledsnads skull.
Hur kan du väl som ugglan leva
försutet liv i håla och i skreva
och slörpa näring som en tossa
ur stendropp och ur fuktig mossa?
Ett nöje just, som piggar opp!
Än dväljs magistern i din kropp.
FAUST.
Att detta ökenliv ger anden kraft,
en sådan aning har du aldrig haft.
Du skulle annars djupt förtycka --
ty därtill är du djävul nog -- min lycka.
MEFISTOFELES.
Hur onämnbara fröjder
att ligga vått på nattomsvepta höjder,
att hänryckt famna jord och himmelrike
och blåsa upp sig till en gudars like
och tränga aningsstark i jordens djupsta grunder,
gå havande med skaparveckans under
| 172 |
(Gör en ohövisk åtbörd.)
FAUST.
Skam över dig!
MEFISTOFELES.
Det föll er ej i smaken?
Så blygsamt »skam»! Nå, ni har rätt i saken:
för kyska örat får man ej förklara
vad kyska hjärtat ej kan utan vara.
Kort sagt: jag unnar honom sina funder
att ljuga för sig själv på mellanstunder:
men länge står han icke ut.
Ni har ju slitits till en trasa
av ångest, galenskap och fasa,
och varar det, så är ni slut.
Hör upp! Din ungmö sitter ju där inne;
hur tryckt, hur sorgsen lillan är!
Hon får dig icke ur sitt sinne,
hon har dig outsägligt kär.
Först kom din vilda lust som strömmen rusar,
då, svälld av snö, han flödat över brädd;
han in i hennes hjärta brusar,
och tom är nu din rännils bädd.
Den höge herrn, som tronar här i skogen,
gör bättre i att ge den sköna mön,
det stackars unga blod, sin lön
| 173 |
FAUST.
Orm och avgrundssnara!
MEFISTOFELES (tyst).
Fångad lär du vara.
FAUST.
Vik hädan, bov, ur syn och minne!
Nämn ej den sköna kvinnans namn!
Ställ ej den ljuva, väna hamn
på nytt inför mitt halvförryckta sinne!
MEFISTOFELES.
Men övergiva henne vore grymt;
hon tror, ej utan skäl, att du har rymt.
FAUST.
Jag är hos henne, är jag än så fjärran,
jag kan ej glömma, kan ej mista henne.
Jag känner avund, avund emot Herran,
när hans lekamen rörs av läppar tvenne.
| 174 |
MEFISTOFELES.
Och jag mot er; rätt ofta stod min vilja
till killingpar i bet bland ros och lilja.
FAUST.
Bort, kopplare!
MEFISTOFELES.
Ni skymfar och -- beskrattas.
Den Gud, som skapat pojk och tös,
fann det en plikt, en stolt och klanderlös,
att laga själv, att lägenhet ej fattas.
Kom nu! Vad pärs för den naturen!
Ni skall ju in i jungfruburen,
ej till den bleka död!
FAUST.
Hur himmelsk fröjd i hennes famn jag finner,
och hur vid hennes barm jag brinner,
så känner jag ju hennes nöd!
Ty hennes vän -- en hemlös flykting är han,
en usling utan mål och utan fred;
min väg -- emot ett bråddjup bär han,
som forsen störtar vilt för berg och branter ned.
Bredvid står hon så späd med barnsligt sinne
på alpens lilla äng vid säterns härd,
och hennes sysslande där inne
är hennes hela lilla värld.
Men mig, av Gud förhatad, var det icke nog,
att klippor jag tog
och den i spillror slog,
| 175 |
MEFISTOFELES.
Nu kokar det på nytt och brinner;
gå in och trösta henne, tok!
När slik en skalle ingen utväg finner,
så ser han genast domens bok.
Nej, leve den som håller färg!
Du var ju tämligt nära att fördjävlas.
Det äcklar mig i ben och märg
att se förtvivlan med en djävul ävlas.
