Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
na friftad verlden och fåfängligheten. Inga
qval, ingen fårande känfla, insen orolig
lång-ran förbittrar ljuf heten af hans ftilla lefnad.
Den flyter fom den lugna flodens ftråm; han
vet ej af ftormarne, fom rafa på hafvet; och
om han utgjuter någon tlr, år den
tack-famhetens och glädjens; och om någon fuck
från honom upftiger, är den för olycklige
och vilfe förde likars räddning.
Hvilken höghet och förträfflighet ger
icke Vänfkapen åt mänfkliga naturen? Och
hvarifrån annars fkulle hon hämta et få yp«
perligt värde? — Gifves det någon
människa, få intagande, få àlfkvärd, fom den
ömme, den kånflofulle? Och hvarigenom
nalkas månnifkan närmare fit håga Uphof, de(
oåndeliga Vålende, hvarifrån evigt flödar
godhet, kärlek och ömhet ? — Månnifkan var
vild och grym; hon hatade fina likar, hon
andades blott hämnd och raferi; hon var
naturens tyran, — men en flråle af den
Guddomliga ömheten och vänfkapen inträngde i
hännes fjäl, och hon blef mild och god och
känflofull, hon började älfka lina likar, och
hatet, våldet och grymheten flydde.
Verlden blef icke mer en fkàdeplats för
vildheten, hämnden och raieriet; Vänfkapen
återförde friden och de ftilla dygderne. Hela
mvinnifkoflågtet blef nu et föremål för vårt
deltagande, vår ömhet; hvar fom mänfkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
