Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Ch. B-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Strålande af sin salighets ljus sväfvade en morgon den
himmelska kärlekens genius genom himlarne. En blick ur
hans ljusa öga föll som en solstråle på smärtan, der hon
hopplös grät.
Han sag henne - och han älskade henne, ty hon led och hans
väsende är att lyckliggöra.
Han tog henne upp till sig i sitt sköna eden, vårdade,
älskade och tröstade henne, och ville, men förgäfves,
lära henne att hoppas.
Hon födde honom en dotter, ett underskönt barn, i hvars
englaanlete fadrens klara leende och modrens tårar förenade
sig i ljufvaste harmoni. Man kallade henne: Bönen. Hennes
händer voro hopknäppta, den leende munnen halföppen som en
rosenknopp, och hennes sköna tårfulla ögon riktade uppåt.
Vid åsynen af den herrliga varelsen genombäfvade för första
gången en glädjerysning smärtans tärda bröst, för första
gången höjde hon en blick, full af ljuft hopp, till sin
himmelska gemål, hvars öga, fullt af salighet och mildhet,
strålade öfver henne. Hon tryckte till sitt hjerta sin
förstfödda älskling, suckade, log och sag framåt tiden med
förtröstan. Blott ett ögonblick likväl dröjde glädje uti
smärtans själ. Längtande tillbaka till sin dunkla hembygd,
återvände hon dit, men med en tröst, och den var, att hon
födt bönen, och med ett hopp, det att hon en dag ej mera
skulle vara till.
Under sin faders vård växte den sköna dottren upp med
himmelens blomster, under lek med himmelens englar. Dock ju
mera hon utvecklade sig, desto mera kände hon, i skymmande,
blott hälft förstådd aning, att hon der ej var hemma. Hon
hade ju tårar, och dessa fremlingar i ljusets hemvist kände
himlabarnen ej. Oharmonisk med hennes inre varelse var
tingens eviga och oföränderliga skönhet der uppe. Längtande
sänkte hon ned sin blick och sag i aningsfulla drömmar
en lägre verld, icke så långt skiljd från hennes moders
hembygd, der solen ofta skymmes af dystra moln, der dimmor
hvälfva öfver rosengårdar och sjelfva himmelen fäller
tårar på en grönskande jord. Och hennes hjerta klappade:
«dit, o! dit!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
