Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fönsterbilder: Mitt fönster 1855
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
betäcka barnet. Obarmhertigt slog haglet ned på hennes
bruna hår medan framför henne tvänne herrar stångade
ihop med sina paraplyer och hördes i blindhet och brådska
svärja öfver förhindret. Filosofiskt skakade en bedagad
åkarehäst sitt ruggiga hufvud vid det underliga oväsendet;
men, lemnad på egen hand att efter vett och vilja sörja
för sig sjelf och för den gamle bekante, vid hvilken han
var fästad, ett af ålder och tjenste-möda vacklande åkdon,
fann han sig efter en stund befogad att göra såsom annat
folk och drog sakta, med nedböjdt hufvud och slokande
öron, sitt bihang in uti en öppen port. Tre kattor och
två hundar följde exemplet, springande likväl åt olika
håll. Sparfvarne, luftens små optimister, tycktes, muntert
qvittrande i skydd af taklisterna, triumfera öfver att
intet kunde störa deras goda humör.
Snart var gatan öde. En mumielik figur satt allena orörlig
på trappan till det hus. hvarifrån jag anställde mina
observationer. Hon satt stilla, såsom om hon ej märkte
haglet, och sag framför sig med en blick som tycktes ej
mera kunna vid något i veiiden fästa sig med intresse. Den
vid hennes sida liggande kryckan och trasorna af hennes
ej osnygga klädnad gåfvo mig, efter hvad jag trodde,
förklaringen öfver hennes likgiltighet. Stackars qvinna! -
tänkte jag - hon är fattig, gammal, skröplig, öfvergifven
och ensam i veiideri; hon har intet mera att frukta,
intet mera att hoppas. Hvarföre skulle hon väl gå undan
något. Med skäl är hon liknöjd för allt. Hon är ett noll
i veiiden, och för henne är veiiden ett noll. - Jag bedrog
mig. Nu upphörde haglet, nu skingrades molnen och klar och
varm framstrålade solen. Den gamla sag upp, - så gladt,
så tacksamt gladt - mot lifvets ljus och glädje. Hennes
ansigte, der ålder, sjukdom och elände gräft djupa och
mörka fåror, hade ändock det uttryck, som skalden så
skönt besjungit:
Der ur glädjens strålar myste, Der bland sorgens tårar
lyste Ett odödligt hopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
