Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
jorden. Systrarne frågade ej, det första skakande intryck
de erforo var: det är hennes vålnad; men genast uppstod
hos dem den tanken: till henne, till henne, om också
i grafven! och af en gemensam ingifvelse gingo de med
utsträckta armar och med känslor, i hvilka himmelsk glädje
och dödsrysning blandade sig, mot den på knä liggande
gestalten. Stumma omslöto de tre hvarandra.
O död! om du då tagit dem i dina armar, borta skulle
varit din bitterhet, din smärta, och ingen saknadens
återblick skulle hafva fästat sig vid det vänliga
jordehemmet. Saknadens! - ja, ty hvem nekar väl, att det
är skönt och godt att lefva äfven på jorden, då man der
skapat åt sig ett ljust och fredligt hem, då hvarje dag,
som förgår, lemnar efter sig ett vänligt minne, hvarje
dag, som gryr, helsas af ett stilla hopp. Då lifvet,
oaktadt alla dess skuggor, ändock har en rådande ljus
sida, så synes visst döden, åtminstone för ett ögonblick,
såsom en mörk engel. Men det var nu ej döden, som förenade
systrarne, det var lifvet, det var glädjen. Och då de kommo
till medvetande deraf, dä de funno sig i hvar-andras armar,
återförenade till ett skönt kärlekslif, då kände de hvad
jag i mitt hjerta känner med dem.
Jag påminner mig hafva sett en förträfflig gravyr efter en
tafla i Wiener-galeriet, föreställande den förlorade sonens
återkomst till fädernehemmet. Fadren lutar i glädje, kärlek
och smärta sitt ansigte ned öfver sonen, som knäböjande
och förkrossad, döljer sitt i hans sköte. Blott en liten
del af profilen är synlig - en stor tår rullar ned utför
den förfallna kinden.
Jag vill följa målarens exempel och lemna åt det känsliga
och älskande hjertat att tänka sig hvad penna eller pensel
fåfängt skulle söka att uttrycka.
EN MOKGONSTUND.
O att jag hade minsta likhet med den solstråle, som på
morgonen efter den nyss omtalta qvällen trängde i skön
höstglans genom de snöhvita gardinerna in i «Cecilias
rum», och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
