Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Och huru skulle hon ej blifva det? Det hem, som skall
omsluta henne, den hamn, i hvilken hon kastat sitt ankar,
är godhetens och fridens. Godheten, ledd af visheten,
har en skön, undergörande kraft, och få äro de smärtor,
som den ej förmår lindra, få de olyckor, hvilkas minnens
bitterhet den ej förmår att småningom utplåna. Verkningen
af dess makt synes naturlig blott då man sett och märkt
huru hon handhafves. Lifvet är en sammansättning af
ögonblick, - det kan en mindre qvick än jag hitta på att
säga - dessa ögonblick söker godheten att bemäktiga sig
för att i hvart och ett lägga ned ett njutningsfrö för den
lidande varelsen. Än heter det hvila, än muntran, känsla
af välbehag för kropp eller själ, - ja, äfven smicker;
godheten kan smickra, men blott den olycklige. Hon verkar
som vårsolen, smälter sakta bort vintersnön och isen,
värmer stilla, - och så börjar marken grönska och ej långt
derefter är blomman (lefnadslusten) der.
I denna verld, full af njutning och smärta, prakt och
elände, storhet och litenhet, styrka och svaghet, af lif
och af död, är framför alla den menniska lycklig och
älskvärd, i hvars själ ligga verksam godhet, helgelse
och frid. Hon allena står i den oroliga verlden lik
ett paradis, in i hvars helgedom inga vilda stormar
tränga. Hon allena går, i fröjd och smärta, i prakt och
elände, i lif och i död, sin väg lugnt och orubbligt fram,
lider och njuter lika stilla, älskar, förlåter, gör godt
och behåller friden.
För att verka oafbrutet, för att aldrig tröttna under
arbetet för likars väl, behöfver hon ej «tanken af ett
namn, som skall Öfverlefva henne», ej ärans sköna drömbild,
som en stor romare kallar «den vises enda passion» och
utan hvilken för mången «det förflutna vore intet, det
närvarande en trång och öde verkningskrets, framtiden
försvunnen». Nej, ingen lager-qvist skall nedläggas på
hennes gömda vård, ingen rad uti ett äreminne egnas henne,
ingen fosterländsk bard skall sjunga om hvad hon gjorde
för fosterlandet, - hon skall glömmas, det vet hon, och
ändock sträfvar hon om dagen och om natten, hennes lampa
slocknar ej förr än med hennes lifs ljus. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
