Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Men återvändom till de Bohuslänska skären och
deras mysterium. De ha ett sådant. De likna dessa
menniskonatu–rer, som till ytan äro hårda och skrofliga,
men inom sig hysa fruktbara, herrliga dälder. Kom
närmare dessa granitöar, dessa nakna klippor, och du
skall icke finna en, som ej har gräsrika fläckar, sköna
blomstergångar. Dessa grå klippor suga till sig solens
strålar och behålla deras eld länge i sina granitbröst. De
meddela den åt jorden vid deras fötter, i deras famn,
och frodigt blomstrar lifvet fram derur. I vild yppighet
springa caprifolium och björnbärsrankan upp ur hvarje
remna i klippan, kasta sina mjuka blommande armar kring de
mossiga stenblocken, hvilka de sålunda förvandla till sköna
monumenter öfver de fordna vikingarnes grafvar. Buketter
af guldgula «Iris», af vilda rosor blomma sköna i
granitbergens famn, och högst uppe på dessas kullriga
pannor, der blott getterna och sjöfogeln kunna finna
fäste, nicka små hvita och guldgula blommor för vinden,
medan Kattegats vilda bränningar skumma vid deras fot. På
äfven de minsta af dessa klippöar finner fåret bete och
blir frodigt, på de större varseblir man små blomstrande
paradis, gömda för veiidens öga, fulla af rosor, liljor och
frukter, och der en Adams son lefver med sin Eva stilla och
- lycklig. Vi ville tro det, om icke med dessa afstängda
paradis vore en egen sak. Det gick icke bra i det äldsta -
det veta vi - och det går näppeligen bättre i de yngre, så
vida nemligen menniskan der lefver länge. Lifvet på ensliga
öar är sällan välgörande. Det enahanda i omgifningarne,
det ett och samma, bristen på förströelser, på nytt, på
beröring med den stora, vexelrika verlden, låter själen
växa inåt: känslor och tankar samla sig ensidigt på vissa
punkter och liksom fastna i dem. Vi se det på Island,
vi se huru på Corsika grollet växte till hat, hatet till
hämnd och blodig gerning under årens enahanda tryckning
och nötningen af samma bittra böljors slag på hjer-tat. Vi
se det än i dag på Ferrö-öarne och de stilla, vansinniga
gestalter, som der irra bland de töckenhöljda klipporna,
och blifvit sådana, emedan de, när olycka eller motgång
kommo, icke hade någonstädes, dit de kunde gå, kunde
fly undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
