Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den tacksamma lilla blomman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN TACKSAMMA LILLA BLOMMAN.
En liten blomväxts slutna knopp stack obemärkt upp ur gräset
under det en Majmorgons dimmor svepte, liksom drömmar i en
slumrandes själ, öfver den i hvila försänkta jorden. Ännu
var allt skumt, men i lilla blommans sköte rörde sig
en dunkel dröm, en aning om ljus, om glädje, om något,
som skulle utveckla och försköna hennes lif. Så drömmer
barnet om den sol, som skall uppgå öfver dess middag, så
anar genom lifvets långa morgonskymning menniskan det
nya ljus, som vid ett nytt «varde» skall framstråla och
tillintetgöra hvarje stoftgrand af det gamla chaos. Drömmar
bli stundom till sanning. Huru skönt att från en glad dröm
vakna till den glädje, hvarom den hviskat. Så blef lilla
blommans öde. Solen kastade på den ensamma en stråle. Ljuft
betagen kände hon ljuset och värmen utveckla och försköna
hennes lif. Vandraren på vägen kastade nu äfven på henne
en blick, sägande: se huru skönt solen lyser upp den
lilla blomman. Innerligt kände blomman himlakonungens
välgerning. Hon kunde erkänna den blott derigenom,
att hon sökte bevara obefläckadt det inre, som ljuset
bevärdigat med en blick, och följde med aldrig bortvändt
öga den herrliges tåg genom den höga rymden i glad och
ödmjuk hyllning. Stundom hviskar hon längtansfullt åt en
förbiilande vindfläkt, i hopp att den vill medtaga och
framföra hennes suck: O, om solen dock kunde veta huru
tacksam den lilla blomman är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
