Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvud en temligen stor och tung sten, som
befans liggande på däcket.
“Det var, min lif och själ, ett riktigt
karlatag, som herr Georg har storlig heder af!“
förmenade Karolus med bifallande uttryck i både
röst och åtbörder.
Nu log Georg helt försonad, gamle Elias
log och Nicoline, den hulda modern, log
äfven åt sin sons glädje. Blott Letsler satt stum
och skänkte ingen uppmärksamhet åt gossens
mandat.
Under det en jemn och frisk kultje förde
Frifararn framåt, försvann aftonen. Natten och
månen kommo i sällskap och skänkte de
resande den skönaste anblick: en hel glittrande
månflod strömmade långs utefter hafsytan....
I dagningen passerades mynningen af
Svinesund.
Då hade sömnen slutit både främlingens
och sonens ögon. Men Nicoline satt uppe,
betraktande med djupt deltagande den stora
underfulla förändring, som de bägge landen
företedde här, hvarest de just räcka hvarandra
händerna till förening.
Intagen af tunga aningar, såg hon båten
lemna Norge och den vackra Kristiania-fjorden
med dess paradisiskt sköna stränder, dess
löfklädda holmar, och skjuta in på den svenska
kusten, der den mest stenbundna och vilda
natur uppenbarade sig. I detta ögonblick låg
en dimma icke blott öfver gamla Sverges grå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
