Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hals öfver hufvucl kastade sig i sniporna for att
ta tillbaka bytet.
Då Johannes såg huruledes det var bestäldt,
begrep han att det var kaf omöjligt att ta sjön
fatt. Han landade alltså vid skäret der och
hann jemnt och nätt upp, innan hela kodiljen
var efter liksom glupande ulfvar hamn i häl
efter lammet. Johannes och hans käresta voro
bara två mot elfva. Han kämpade och hon
kämpade med öfvermensklig makt, men då de
till sist såg att det aldrig kunde bli en lyckosam
utgång på den kampen, så ropade jungfrun
med högan röst: “Johannes lille, om du
har mig kär, så stöt mig med din hand ner i
hafsens djup, för när du faller, vet du nock
hvad som väntar mig!“ De orden brunno som
hetaste eld i blodet på Johannes: han högg och
stack omkring sig som glatte fan, men när han
granneligen förstod, att han allt mer och mer
mattades af och ej längre skulle stå ut med
leken, faste han ögonen med sorgesång på sin
käresta, och då han så sett henne ända innerst
i själen och hon hvarken blinkade eller bleknade,
utan såg så kärligt och blidt på honom
igen, så sa’ han: “Farväl skön jungfrun, vi
träffas snart!“ Och derméd var det allt bestäldt
i en blink — och baraste några sqvalpningar
på sjön utvisade stället, der det skedde.
Efter den dusten höll Johannes stilla en
liten vändning, men derpå samlade han all den
lilla kraft, han hade qvar, till manneligt försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
