Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvärstannade: det var, guds död, kongens son
i egna kläder som stod rätt framför henne och
ville ta henne i famn.
“Rör mig inte,“ ropade jungfrun, “för fast
jag nu hvarken har båge eller svärd, så friar
jag mig ändå, visst du det!“ sa’ hon.
Men prinsen lät inte skrämma sig, han.
“Jag bjuder skön jungfrun båd sölfver och gull,“
sa’ han, “så mycket hon vill ha, och perlor
hemtade på hafsens djup till ringar och gyllene
spännen!“
“Vik baraste bort: du frestar mig inte!“
svarade jungfrun på det talet.
“Jag viker inte,“ lät han till, “utan tar
dig med våld, derest du inte följer med godo.“
“Ta!“ sa’ jungfrun. Men innan han nått
henne, slungade hon en liten skarp sten i
hufvu’t på’n, så att han blef yr i mössan och
började springa kring-kring som en galning.
Då — just i det värsta kalemaset — lade
en annan snipa till strand, och med ett högt
glädjerop förnam jungfrun sin kärastes röst. . .
“Till sjös, min bålda tärna!“ skrek Johannes
och stormade friskt löst uppför strand’, så att
han fick jungfrun i armarna. “Du skall få se,“
sa’ han mera, “att den skälmen har tie
kämpar fördolda här borta: annars skulle jag stridt
med honom — nu få vi fly!“ Men se, båten
hade knappt skjutit från land, förrän prinsen
fick så pass reda på sig, att han med en stor
hvisselpipa blåste ihop alla kämparne, som då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
