Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Ja, herr löjtnant!“
“Åh, det var en skön blixt! Drej nu . . .
bättre ... än bättre ... Se så, stopp . . . rätt,
som det går! Hade du korpgluggarna öppna,
så kunde du väl vid sista blixten sett hur
Karolus rullade någonting in mellan stenarna —
buskar fins det gudskelof icke — nå, såg du det?“
“Ja, vars tre, herr löjtnant, jag kände
guds-död igen både Karolus och Stånge-Jan och
pojken också — han är ingen dålig hjelpare, han!“
“Drej lite bättre ... se så! Klyfvarn och
focken ned — nu går det . . . Lofva upp mot
bryggan, Kron! Och du, Österberg, tag stöt och
håll väl fast med båtshaken: här går en
fördjeflad sjö . . . Tyst, säger jag, ramla då icke
så fördömdt . . . det är bra! . . . Belägg i lä
om hans satans Frifarare! Österberg följer med
mig . . och du, Kron, stannar qvar i jakten —
blir hon skamfilad, så akta dig, när jag
kommer tillbaka att jag ej filar dig efter
befogenhet, som lagman säger . . . Gif hit
blindlyktan!“
“Skall ske, herr löjtnant!“
Och nu beträdde tulltjenstemannen och hans
handtlangare bryggan.
“Vill inte herr löjtnanten som ’för-man’ vara
så god och gå förut!“ föreslog Österberg, då de
smugit sig ett litet stycke uppåt, och
smågrinade åt sin egen qvickhet. “Karolus kunde tro
att jag vore ensam — och han är inte att
narras med, det vet jag af gammalt.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
