Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Jag smyger mig ned till sjöboden och
hör efter hur det är.“
“Nej nej, du förkyler dig — jag törs ej
släppa ut dig! Det var just genom sådana
nattliga promenader som jag förstörde min helsa.
Blif stilla, barn!“
“Ack, söta, goda mamma, jag skall ta så
väl på mig, och så tänder jag lyktan — jag
försäkrar mamma, att om bara åskan, som jag
allt är ett litet solgrann rädd för, har slutat
att gå, är jag sedan icke rädd för någonting!“
“Det vet du icke på förhand, Fanny lilla,
och fastän du nu visar dig djerf, för att stilla
min fruktan, så undrar jag just hvad du ville
taga dig till, om jaktlöjtnanten, den grofva
karln, hastigt stode framför dig och ville veta
dina vägar — hvad skulle du då svara, låt
höra?“
“Jo ... låt se ... jag tror, att jag icke
svarade någonting alls, utan skreke och sprunge
och låtsade som om jag sett ett spöke.“
“Det dugde visst det . . . han toge snart
fatt dig!“
“Så låt honom ta då — icke finge han
veta något för det!“
“Ah, han skrämde dig nog att tala, och
ifall han förut tviflat, skulle han då förstå att
pappa vore i sjöboden.“
“Nej, så minsann, han det skulle . . . Jag
narrar honom, jag!“
Fanny hade redan fötterna i sina små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
