Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land: de sutto stumt blickande, än på
hvarandra, än uppåt himmelens blå, der hon bodde.
Sällan gick ett ord öfver deras läppar, men
i hvarje åtbörd låg ett vältaligt meddelande.
Då deras ögon möttes på återvägen från hennes
hem, nickade de åt hvarandra — och detta
samspråk var nog, var allt hvad de behöfde.
En lång och sträng vinter bäddade detta
år höga snödrifvor omkring Johannisskäret:
det lilla huset i klippans remna syntes
knappast till.
Men derinne, vid den nedfalnade askhögen,
sutto tvänne gestalter, som föga brydde sig om
kölden och drifvorna.
För att söka döda de ändlösa timmarne
och uppfylla ett gifvet löfte till den älskade
makan, anlitade Letsler pennan, men hvarje
rad, som han nedskref, blottade på ett
förfärligt sätt alla de sår, hvilka blödde i hans själ.
Om än denna sysselsättning i någon mån
fördelade den sista smärtan, saknadens och
sorgens, så gaf den deremot så mycket mera
näring åt den gamla och blef en tortyr,
hvilken han likväl ålade sig såsom ett slags
botgöring.
Georg, som så innerligt led med fadern,
vågade dock icke göra honom någon fråga i
detta ämne och tillät sig knappt att se på
honom under de timmar han satt vid
skrifbordet. Men han anade dock, att dessa blad en
gång skulle tillfalla honom och lemna upplysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
