Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjuttonde kapitlet.
En författare har någonstädes yttrat:
“Ögonblick i lifvet äro marterande, men hela lifvet
i sig sjelft är en välsignelse.“
Ve dem, för hvilka det kommit så långt
att de omvända dessa ord och säga: “Det ges
ögonblick i lifvet, som äro en välsignelse, men
hela lifvet i sig sjelft är en förbannelse!“
Letsler hade i fordna dagar tänkt något
ditåt, då Nicolines ljusa väsen stundom kom
honom att mindre djupt känna den börda, som
lifvet under många år varit honom. Men denna
tid hade med den älskade qvinnan försvunnit,
och nu gick han ännu längre: de ljusa
ögonblicken voro för alltid bortflydda — endast
mörkret återstod.
Bittra minnen, fulla af aggande ångest,
osälla bleka gengångare från ett försvunnet
fordom, förföljde honom beständigt och fingo
fullkomligt fritt spelrum i ensligheten, det
farligaste sällskap för en ande, som icke eger
något stadigt fäste inom sig och ingen annan
sysselsättning än sig sjelf.
Nicoline var borta — borta för evigt . . .
Georg var borta. Letsler hade ej rätt förrän
nu vetat huru oändligt utsträckta timmarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:09:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fceensling/1/0259.html
