Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankarne icke ut sig och förvandlas till
furier likt de tankar, hvilka slitas om äran att
mest martera den varelse, som föddes att
beherrska tanken, men i stället blir dess slaf . . .
o, hon är lycklig!“ Och afunden, denna giftiga
plåga, sällade sig till de öfriga i Letslers själ.
Nu ville han försöka hvad en fast vilja
kunde förmå öfver det verktyg, som är bestämdt
att lyda.
Med en vattenkruka och en brödkaka
bredvid sig på bordet lade han sig ned. Han ville
genom tuktandet af menniskans nödvändigaste
behof icke blott tillvälla sig vn seger öfver sina
föraktligaste fiender, utaf äfven derigenom kufva
de ännu svårare: de svarta tankarne. Han ville
utmatta dem, tills de ej mera förmådde pina
honom. Sedan skulle han endast vegetera i
ett dval-likt tillstånd, sådant som han föreställde
sig det afundade djurets.
Första dagen höll honom den onaturliga
själsspänningen skadeslös för den bristande
födan. Men redan på den andra började
hungern att på ett förfärligt sätt låta känna sig.
Letsler skrattade dock och utmanade den
under vilda hotelser att göra sitt värsta. Han
låg och njöt vid skeletterandet af de kroppsliga
behofven. Under tredje dagen brände feber i
hans ådror. Vattenkrukan var tom — åter ett
gräsligt, behof: begäret att släcka törsten. Men
detta var en ny plåga. Han frossade i kampen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
