Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dragen det fordna, tunga molnet. Till hvad
hade han vaknat? Att fortsätta sin ensliga vakt
på den tomma klippan, att lefva qvald af det
förflutna, utan mål, utan hopp för framtiden.
Nu föll hans blick på den alltid lika jemnt
och sakta skridande sköldpaddan. Och med ett
obeskrifligt uttryck af saknad suckade han:
“Jag var en tid som du — men skalet har nu
brustit sönder!“
Sjukdomen vek bort.
Letsler uppstod från bädden och satt åter
ute på klippblocket, stirrande på vågen,
hvilken nu liksom förr slog sin entoniga takt emot
skäret. Men ofta kom den lilla glada Fanny
roende i sin båt, den hon sjelf styrde, sittande
som en hafsgudinna på den blå böljan med
dansande solstrålar omkring sig. Och då hon
belagt båten, ilade den täcka flickan uppför
den skrofliga hällen, och i det hon ofta
kastade en deltagande blick på den ensamme
tisteln, skyndade hon till Letsler, som aldrig gaf
akt på hennes ankomst, innan han kände
hennes lilla smekande hand vidröra sin arm.
Letslers sinne och hjerta, långt ifrån att
öppnas och mildras af ett så oskyldigt väsens
närvaro, plågades till den grad af detta intrång
i hans enslighet (hvilket likväl Fannys
oförklarliga välde öfver honom gjorde honom
omöjligt att afskudda sig), att han ofta umgicks med
tanken att öfvergifva Johannisskäret och uppsöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
