Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en annan fläck, lika fattig, lika naken,
men dit ingen menniska kunde komma.
Emot detta förslag satte sig likväl
smärtan att lemna en plats, der Nicoline tillbragt
sina sista år, sina sista dagar. Nej, omöjligt!
Johannisskäret var hans hem, hans graf.
Letslers dysterhet var ingen följd af ett
sjukligt sinnes inflytande, ingen mjeltsjuka
alstrad af diktade lidanden. Och om han än af
böjelse valt en så stor afsöndring från verlden,
hade det troligen skett lika mycket af tvång.
Han tillhörde ej dessa sväfvande, osäkra
karakterer, hvilka stå i moln för sig sjelfva och
kunna vara brottsliga, svaga, ädelsinnade, allt
efter det inflytande, som händelsernas gång
utöfvar på dem. Letsler hade väl också till viss
grad blifvit väderdrifven af ödets omedelbara
skickelser, men man kunde ock säga att han
sjelf skapat sitt öde: han hade dragit öfver sig
dess följder och stod nu en biltog flykting i
det land, som han så djupt och fullt älskade,
att han föredrog en klippa der framför hvarje
säkerhet inom främmande landamären.
Han syntes väl känslolös och stel som
granitblocket, på hvilket han hvilade, men detta
endast i följd af den ständigt inåt riktade
blicken. Ännu egde han en stor förmåga att känna
och lida, ännu brann inom denna förtorkade
hydda en eld, flammande och stark som en
ynglings. Förgäfves strömmade de kalla nattliga
vindarne mot hans bröst: det svalkades ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
