Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelf ville lyfta slöjan från det mörka förflutna!
Nu har det blifvit henne ljust... 0, Nicoline,
saknade, tillbedda engel, du var för ren, för
passionsfri att förstå så mycken dårskap, så
mycket elände!“
Letslers panna sjönk ned mot handen.
Han tycktes med starkare föresats, än han
förut varit mäktig, vilja försöka att vända
sinnet dit, hvarifrån hon blickade ned på honom.
Under Georgs sista vistande i hemmet hade en
gnista af frid tändt sig i hans själ: han såg
Guds finger i Georgs sammanträffande med
kommendörkaptenen, han såg ett säkert hopp
för Georgs framtid, och hans bekymmer för
den värnlöse, i vida verlden utstötte sonen
voro ej mera så tärande. Han började ana
att den, som stod barmhertigheten så nära, icke
borde misströsta om frid.
Hade han blott fått dö med den
öfverty-gelsen, att Georg skulle vörda hans minne utan
aning om att någon fläck vidlådade det! Men
detta var för mycket begärdt — han skulle ej
lefva fläckfri i sonens minne. Och ännu var
detta sinne alltför stolt att känna sig tillfreds
med den tillgifvenhet, som härflyter af pligt
och medlidande.
“Men hvarför skulle han just förakta mig
. . .drog icke ödet mig med sig? Sedan
kom-mo följderna: dem beredde jag sjelf, och för
dem har jag ju gäldat med ett lif, förspildt
och uselt, en biltog mans lif. . . Men hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
