Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det gör mig så ondt,“ svarade han, “jag
lägger det för mycket på sinnet!“
“Hvilket?“
“Mitt slarf, som fru Stormbom ständigt
bannar mig för . . . men jag blir så matt. . .“
Och Georg fann för godt att skrämma
gumman medelst en välberäknad nedsjunkning mot
soffan.
“Kors, är pilten tokig — han måtte väl
aldrig ta det så nära!“ Och härvid flög
gumman efter vatten och ättika och pjoskade med
junkern som om det varit hennes egen son,
allt likväl under det hon förespådde att en så
klen stackare, som icke tålde dusten af en liten
skur bannor, aldrig skulle duga på sjön.
Men nu sprang Georg upp, tog gumman i
famn och började skratta så innerligt godt åt
att han en gåug förmått rubba hennes kära
vanor, ty då han nu framhöll klockan, visade
den på half 10.
Fru Stormbom skulle längesedan varit på
torget. Och med ett: “Jag skall göra honom
så godt igen!“ sprang gumman sin väg, för att
hiuna fram innan alla kalfvar och får voro sin
kos.
Och för denna gång var skrubben räddad.
Då sista skymten af fru Stormboms svarta
florshufva försvann bortom hörnet, trädde
flaggskepparen in till Georg, och nu började bägge
att skratta i kapp.
Slutligen sade gubben, visande på garde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
