Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Gud hörde min bön . . . Men hvem tror
du kom, Georg?
Der längst borta i det hvita skummet, som
hafvet piskade upp åt alla väderstreck, kom
någonting sväfvande på ryggen af en stor våg.
Det var tulljakten, som varseblifvit halsduken,
hvilken jag till nödflagg hade satt upp på en
stång.
Jag vet icke hur det var möjligt att jag
i ett sådant ögonblick kunde vara otacksam
mot den gode guden! Jag har mycket sörjt
deröfver, och jag riktigt blygs att säga dig
det jag liksom litet harmades öfver att jag
skulle få Petter Gran att tacka för min
räddning. Men det skulle väl ändå gått an, om
det endast varit honom: det var ju egentligen
herr Ture. Och hade ej tulljakten så snart
tagit oss om bord (det var ingen lätt sak: dét
förstår du, utan att jag beskrifver det), så hade
jag kanske aldrig mer skrifvit dig till. Ty
betänk, Georg, en sådan liten båt ute i
tändande storm med bara en karl vid årorna och
jag vid styret!
Pappa och mamma hade utstått den
’djupaste ångest. Ack, de hålla så mycket af mig!
Och du kan väl föreställa dig hur tacksamma
de voro mot Petter Gran och herr Ture! Men
jaktlöjtnanten försäkrade, att han för sin del
ej kunde taga mycket af tacksamheten åt sig,
emedan det var herr Ture som haft hela
för-tjensten: det var han som först upptäckt vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
