Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nas förfrusne och halfdöda på våra stora moar.
. . . Gif mig nyckeln, gamle vän: jag vill sjelf
se på lägenheterna!“
“Nej, om jag begriper hvarifrån fröken får
alla infall! De der kamrarne ha icke på många
herrans år sett menniskofot, och det har om
dem gått en sägen . . .“
“Ack, tala icke om dessa eviga sägner!“
sade Elvira allvarligt. “Det är tid att anse
dem för hvad de äro: barnsliga minnen från
de dagar, då upplysningen ännu icke gjort
särdeles stora framsteg.“
Nu var den gamle förvaltaren sårad på sin
mest ömtåliga sida. “Fröken Elvira,“ sade han
med en andäktig rysning, “jag ville önska till
gud, att ett sådant öfvermod icke bär ond frukt.
Sägnerna om Helgenäs — barnsliga minnen!“
“Förlåt, käre bäste vän! Jag vet att vi
tänka olika. Men det är plågsamt att se ett
godt ändamål gå förloradt af respekt för gamla
fördomar.“
“Snälla nådig fröken,“ bad gubben, “låt nu
det der förslaget vara — och så sant jag är
en ärlig man och heter Klas Ivar Ignelius,
skall det aldrig hända att jag icke gör rum
och utväg till härberge, komme här än ett halft
dussin stackare.“
Nu såg Elvira missnöjd ut. “Är det
alldeles fåfängt att få nyckeln till
bottenkamrar ne?“
“Herre min gud, har då icke fröken hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
