Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vuxit upp så fort och häftigt, att hon ej hunnit
tänka på att befästa sitt hjerta, innan det
redan var intaget.
Någon kom från kapten Broscliers inre
kajuta.
“Fröken Elvira!“ Georg stod bredvid henne.
Lågan på hans kind hade bleknat. “De dansa
redan deruppe — jag kommer för sent, förlåt,
förlåt, men jag har icke mått rätt väl!“
“Kapten Letsler är verkligen blek!“ Elviras
röst klingade åter med de sirén-toner, som så
mäktigt tjuste honom.
Georg var ej skapad för att i irid njuta
af de lugnare känslorna: de stormande anstodo
honom bättre. I detta ögonblick, i ofrid med
sig sjelf, hemsökt af ånger och förebråelser,
erfor han ett nytt behof att kasta sig i det
svindlande djup, som drog med sig både det
förflutna, närvarande och kommande.
“Denna röst,“ sade han, och hans
blixtrande öga såg in i Elviras, “denna röst, såsom
den nu ljuder, skulle jag höra midt uti den
mest brusande storm — ja, jag skulle höra den,
om jag vore på väg till hafvets djup och den
uppifrån kallade mig!“
Elvira vände sig nästan till hälften bort
och lät sin blick halka öfver blommorna på
bordet: hon måste hafva rådrum att gifva
rösten ett annat uttryck. “Kapten Letsler, förlåt
om jag öppet säger, att det är nästau ovär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
