Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ingenting af vigt, pappa!“
“Och om jag ej alltför mycket bedrar mig,
blir ingenting, som rör vår stackars baron, af
synnerlig vigt för dig?“
“Det är fullkomligt sant, pappa! Jag önskar
att han varit mindre inbilsk. Men om jag skall
säga hvad jag tror, så är det egentligen hans
sårade egenkärlek som lider, då han börjar
förstå sin villfarelse, och man kan hoppas —
ifall pappa tillåter mig leda saken och det är
pappas afsigt att göra något för hans
ekonomiska ställning — att sorgen lätt nog skall
kunna öfvervinnas.“
Elvira hade talat så fort, så beslutsamt,
liksom om den ena tanken jagat undan den
andra och hon ej tilltrott sig kunna uppfånga
dem alla.
Med ett uttryck af undran och hemlig
glädje betraktade kommendörkaptenen sin
dotter. Derpå sade han med mycken godhet:
“Förklara dig, mitt barn — och ifall jag
förmår det, vill jag visst göra något till
ersättning för hans svikna hopp!“
“Med undantag af högmodet och det
dåraktiga skrytet,“ återtog Elvira, “är han en i
grunden hederlig och bra karl, med hvilken en
flicka, som älskar honom, kunde bli rätt lycklig.“
“Utan tvifvel!“
“Nåväl, pappa — jag vet att pappa icke
ärnar lemna Vendela utan hemgift. Jag har
länge tyckt att gubben Ignelius för sin ålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
