Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På kommendörkaptenens ansigte syntes vid
detta sista meddelande en märkbar förändring.
I lugnare ton sade han och bjöd Stormbom
taga plats vid kaffebordet: “Det är
märkvärdigt hvad man i unga dar kan ha för besatta
griller — komma de icke som ett nysande
öf-ver till och med de klokaste pojkar! Visst
skulle han väl resa hem, det har jag ansett
som afgjordt, men han borde väl ändå icke ha
rest af som en tok. Det enda kloka är
emellertid, att han beräknat att han nu kan lättare
vara ifrån briggen än längre fram.“
“Hvad det angår,“ menade Stormbom, i
det han icke utan benägenhet intog sin stol
och gjorde bekantskap med hvad som fans,
“kan han vara temligen lugn.“–––
Efter gubbens bortgång vinkade
kommendörkaptenen sin dotter in i inre rummet, der
de, utan att säga ett-ord å någondera sidan,
satte sig i soffan.
Öfver Elviras anlete låg blekheten ännu
qvar. I hennes inre var ett uppror, som knappt
lät bemästra sig af det antagna lugnet, ocb
hon fruktade att icke kunna bli mästare ens
öfver skenet, ifall fadern nu genast nämde ett
namn, hvars ljud hon ej förmådde höra utan
att blodet kom i hastigare omlopp.
Hennes sinnen lugnades dock af
kommendörkaptenens första ord: “Elvira, mitt barn,
säg mig uppriktigt om det ej i går föreföll
något emellan Henning och dig?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
