Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bägge i en sekund blifvit förvandlade till
marmor, men en marmor med tusen lif i hvar åder.
Slutligen framstammade Georg: “Jag kom
för att säga farväl.“
“Jag önskar lycka!“ svarade hon med
osäker röst.
“Nej, jag förtjenar ingen lycka!“ återtog
han och nalkades ett par steg närmare ...
“Jag skall ej heller någonsin vinna den, ty —
mina önskningar äro i ständig strid!“
En sådan strid,“ yttrade hon med lågande
kinder, “är ....“
“ ... förräderi mot dem, till hvilka dessa
önskningar vexelvis höjas! hviskade Georg, och
sjönk, glömmande allt, till Eviras fotter.
Hon insvepte honom i en blick, som ej var
egnad att återkalla hans förnuft.
“0,“ fortfor han, “jag var alltför
förmäten, som vågade ånyo blottställa mig för faran...
Elvira, vet — o, förlåt, förlåt... jag älskar, jag
afgudar, jag dyrkar... nej, nej, jag vet ju att
jag aldrig kan blifva lycklig utom med henne,
min första kärlek. Förakta mig ej derför,
Elvira: jag har nog med mitt eget förakt...
och se ej på mig så — då vore jag i stånd att
bryta eder, föresatser, tro och lofven!“
Han tryckte Elviras hand till sina heta
läppar och sprang upp. Men då kallade
honom hennes röst tillbaka:
“Georg!“
Hvilket ljud! Fattades han af vansinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
