Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjugutredje kapitlet.
Samma natt som briggen Elvira Kornelia
förliste på Hallands Väderö, var Fannys lätta
sömn störd af de mest upprörande drömmar.
Afven öfver bohuslänska skärgården hade
stormen utslagit sina svarta vingar och hven
gnisslande genom dörrar och fönster.
Fanny befann sig i ett tillstånd mellan sömn
och vaka. Hon tänkte på alla sjöfarande, men
först och sist på Georg, som hon såg i alla
skepnader framför sig, och hennes inbillning
målade ett skeppsbrott fullt ut lika grymt som
det verkliga.
aAck, ack, min Georg," suckade hon och
befriade sig med våld ur sömnens och
drömmens fängsel, “kommer du väl någonsin
tillbaka? Och om du kommer....“
Denna suck, denna fråga hade otaliga
gånger flugit öfver Fannys läppar, men aldrig hade
hjertats aningar kunnat tillfredsställande
besvara hvarken sucken eller frågan.
Sedan Elvira besökt Marstrand och Strand,
hade Fanny, som så lågt skattade sin egen
skönhet, sina egna förtjenster i jemförelse med sin
medtäflarinnas, egt mindre hopp än någonsin.
Nu erfor hon likväl icke mer den outsägliga
smärta, hon lidit, då hon, efter Georgs frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
