Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du förstår de känslor, min son, som vid
dessa så sorgset uttalade ord fattade mig! Denna
unga, sköna varelse hade ingen att luta sig
till i verlden — jag egde ej heller någon.
Jag var nu 37 år, hade öfverlefvat
passionens stormar, jag var skyddad mot kärlekens
pilar — huru skulle de få fäste i ett hjerta
uppbrändt och tomt som en öcken? Och
likväl erfor jag något bittert ljuffc, som länge
varit mig främmande.
Den förtrogna vännen hade vänliga ord,
men föga tröst att gifva. Och snart blef
Ni-coline ensam med sina bekymmer.
Jag kunde ej motstå begäret att nalkas
henne, och jag helsade så vördnadsfullt att
den unga flickan, som af förskräckelse först
sprungit upp, lugnad åter satte si{f, i det hon
med ett slags sympatetiskt deltagande
betraktade mitt ansigte, der hon, som redan sjelf
lärt känna lidandet, hade lätt att igenkänna
spåren efter en djup och obotlig olycka.
En gång, min son — jag säger ej detta
af skryt, utan på det du må fatta, huru det
var möjligt för en ung qvinna att ännu fasta
sina blickar på mig — en gång hade man
kallat mig en man af ovanlig skönhet, och ehuru
blomman af denna längesedan förlorat sin
förnämsta farg, egde ändå mitt utseende vid
denna tid något qvar af det förlorade. Och
själens sorgbundenhet, som efterträdt
ungdomsfriskheten, kunde för henne, hvilken också lefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
