Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men uttaladt ord. Jag kunde icke misstänka
henne, denna kyska qvinna, Leopoldines afbild,
men likväl bespejade jag henne, fruktande att
morgondagen kunde i hennes hjerta inrista en
bild, som i dag var henne likgiltig framför
allt fruktande att förlusten af hennes hjerta
och tro skulle blifva det förskräckliga straff,
som försynen bestämt för det brott, genom
hvil-ket jag köpt hennes egande.
Men Gud var barmhertig.
Nästan hvarje natt hörde jag, liksom förr,
mitt eget namn sväfva på hennes läppar, och
dervid var min sällhet så stor, att jag icke
kunde inrymma tanken på att förlora den. Likväl
erhöllo hennes drag icke förr ett uttryck af
lidande än jag åter darrade, och när jag såg
Arnolds blickar, hvilka han ej förmådde
be-herrska, var det alldeles förbi med den smula
lugn, som jag nyss tillkämpat mig.
Men jag hade en skyddsengel. Det var
min gamle käre Ignelius. Han — blott han —
anade hvad som föregick inom mig, och han
förmådde mig att öppna mitt hjerta för
Ni-coline. ^ ’
Detta blef min räddning. Hennes ögon,
hennes läppar — hvilka aldrig kunde säga en
osanning — öfvertygade mig att jag ännu egde
min enda lycka i behåll.
Arnold måtte förstått att hans hemlighet
var förrådd, ty en afton, straxt efter mitt
samtal med Nicoline, sade han mig öppet såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
