Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg hann icke att tala ut: han störtade
i de armar, som hans gamle chef och slägting
faderligt sträckte emot honom, och länge
för-blefvo de så, utan att ett ord af bröt
tystnaden.
Ändtligen sade kommendörkaptenen,
dämpande svallningen af så olikartade känslor:
“Jag har länge, mycket länge, väntat på detta
ögonblick, min son! Jag visste att du hade din
fars papper och trodde alltid, att den stund
slutligen måste komma, då du ville se klart.“
“Ja, men hvad har jag vunnit derpå? Jo,
den öfvertygelsen att en menniska, som blindt
följer sina lidelser, till sluts går under. Är
jag ej i dag lika mycket som i går bunden af
mina gamla löften?“
“Det är du, ty hedern binder dig. Men,
Georg — ett ord i förtroende, taladt af en far,
hvilken ej vill låtsa sig vara okunnig om det,
som alltför öppet legat i dagen... Får du
af-slag, så förhasta dig ej med återresan hit! Jag
ber dig till och med härom, ty jag är ej rätt
säker på ditt hjerta: det är godt som guld,
men för mycket flyktigt att bygga på. Mitt
barns lycka, förstår du, är mig vida utöfver
min egen, och om det en gång blefve dig som
jag skulle anklaga för det att hennes unga lif
förflöte glädjefattigt, då...“
Kommendörkaptenen tystnade.
Georg hade bleknat. “Nej, vid Gud,“ sade
han, “denna fruktan är att nedsätta mig under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
