Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Åh, Georg, du borde känna mig bättre!“
“Liksom du, Fanny, borde känna mig
mycket bättre än att tro det jag längre står ut
med den här penitensen — kan du då aldrig
ge mig ett uppmuntrande ord?“
“Jag förstår dig ej!“
“Åh jo, du förstår mig ganska väl! Huru
skulle det vara möjligt att du, du, som förstått
mig alltsedan jag var pojke och som skall
förstå mig ännu, när jag blifvit gubbe, icke
också, om du blott ville, skulle fatta min
närvarande belägenhet?“
“Käre Georg, jag . . .
“Kära, älskade Fanny, nog mins jag dina
ord, när vi sist skildes: ’Räkna ej på min
svaghet, Georg, om ej bref kommer!’ Men ser du,
Fanny, jag räknar i stället på ditt ädlahjerta
... Du vet att jag varit icke så litet tokig, och
jag säger dig att det aldrig blir bättre, om ej
du tar hand om mig, ju förr dess hellre . . .
Hör du, älskade Fanny,“ och härvid fattade
han hennes bägge händer, tryckte dem
mellan sina och hans blick bad så varmt, “var
icke för sträng!“
Fanny kunde ej genast ega det välde
öf-ver sig, som fordrades för att med lugn yttra
allt hvad hon hade att säga, men det syntes
henne att Georgs första ord olyckligtvis
inne-höllo en alltför fullständig sjelfbekännelse.
Sakta sökte hon lösgöra sina händer, och den
blick af omedveten värdighet, hvarmed hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
