Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skola uppsända varmare böner för er sällhet
än jag!“ .
Georg satt stum med Fannys hand sluten
i sin. Det var icke hans vanliga våldsamma
häftighet som arbetade inom honom: hvad han
i denna stund erfor, hade han aldrig ens anat.
Det var en ångest af ett underbart djup: det
förekom honom som om han med vissheten att
hafva förlorat Fanny hade förlorat en del af
sig sjelf. Skulle han begrafva, lemna åt
förgängelsen denna heliga, skära känsla, som
utgjort den bästa delen af hans eget jag, denna
känsla, som varit hans samvete, hvar gång han
brutit emot den, och hvilken tillfört honom
himlens renaste fröjd, när han känt sig den
värdig. Var det ej en dröm, en förskräcklig
dröm? Bortrycka Fannys bild — hade den
då ej så fast-växt i hans själ, att den icke mera
kunde bortryckas! Funnes någon ersättning
på jorden för sorgen att hafva förlorat en
sådan qvinna? Och hon, som för hans lycka
valde försakelsen, hon skulle blifva ensam,
öfvergifven, omhvärfd af alla bekymmer! Det
var ju icke hjertats qval allena som hon hade
att bekämpa.
Stora, tunga suckar lyfte Georgs bröst.
“Jag tycker mig fatta allt hvad du erfar,
min gode, käre Georg!“ sade Fanny med denna
ljufva och lugnande ton, som behöfde trösta.
“Men var stark, Georg — dig följa mina bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
