Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tionde kapitlet.
Tre veckor hade förflutit, sedan Georg
efter den afgörande dagen återvändt hem.
Med bekymmer sågo Letsler och den
trofaste, vänskapsfulle Karolus att hans bittra
och tysta sorg hotade att på det menligaste
inverka på hans spänstiga själ.
Han var sig icke lik. Ingen glädje ville
nalkas honom, och oaktadt allt hvad han bjöd
till att visa sig lugn för att ej bedröfva sin
far, var det synbart att han endast ålade sig
ett tvång, hvilket nästan öfversteg hans
förmåga. Bitterheten att hafva förlorat Fanny
hade trängt djupt in i hans hjerta.
Fördömmande ömsom sina
kärlcksdårska-per, hvilka låtit honom förlora den
beundransvärdaste qvinna, ömsom sin svaghet att stanna
qvar i fruktlös sorg, då sällheten vinkade
honom vid Hallands kust, och ömsom hela detta
begär efter en lycksalighet, den han dock
troligen aldrig kunde vinna utan förebråelser från
endera sidan — såg han, allt mer och mer
modlös, dag efter dag försvinna.
“Guds död, om detta går an längre!“
yttrade Karolus en morgon åt Letsler, då Georg
som vanligt vandrade af och an ute på hällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
