Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höll mer än den fullständigaste bekännelse,
undföll Elviras läppar.
Någon liknelse till ett ordentligt frieri kom
aldrig i fråga. Dessa båda eldsjälar hade
blott känslor, och vare nog sagdt att till och
med sjelfva månen, hvilken sett så många
kär-leksförbund afslutas, till den grad häpnade
öf-ver alla de lågor, som flammade upp derinne,
att han fann sitt eget ljus öfverflödigt och drog
sig in i skyn.....................................
De tvänne, som sutto på den lilla soffan,
märkte ej mörkret. Värre var likväl, att de
icke hörde det en vagn stannade vid trappan,
att röster talade derute — nej, ingenting hörde
de, förrän kommendörkaptenen sjelf, företrädd
af gubben Ignelius med ljus, steg in i
salongen; och om ej den förre, som gudskelof ännu
hade de bästa ögon, så qvickt slagit dörren
igen, skulle äfven betjenten följt efter.
“Hvad knäfveln.. Georg — besitta., är
du galen, pojke... Hvarifrån kommer du?“
“Direkte från himlen, herr
kommendörkapten!“ .Och med blixtrande ögon stod Georg
hastigt framför sin gamle chef.
“Än du, min fröken?“
Elvira hade flugit emot sin far, hvilken
nästan lika häpen som månen betraktade det
uttryck af öfversvinnlig glans, som låg öfver de
ungas anleten. Hennes blygsamhet kunde
knappt uthärda faderns leende blick, men på
hennes läppar sväfvade ett så ljuft uttryck, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
