Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Gumman får slag och dör,“ sade han, “och
så sitter jag helt och hållet ensam!“
Elvira åtog sig att fint och varligt bereda
nådig tant på bröllopet, och jag föreslog, hvad
äfveu enhälligt antogs, att jag vid min ankomst
till Helgenäs skulle, i förtroende och med
kännedom om det välde hon utöfvade på
kommendörkaptenen, bönfalla om hennes biträde
att öfvertala honom till min och Elviras
gemensamma önskan.
Men nu, då jag skrifver om tant Rezia,
erinrar jag mig att jag i min lycksalighet
alldeles glömt berätta huru djupt hon tog det
svåra slaget om Elviras förlofning med en...
kofferdikapten ... en skeppare ! Det var icke
förrän på tredje dagen jag fick tillträde.
Om den gamla nåden känt rätta
förhållandet med “skepparen“, skulle hon troligen
emot-tagit honom på annat sätt. Men vi vågade ej
göra minsta häntydning på vår stora hemlighet.
Ty som gumman nu är fåfängare än någonsin,
skulle hon måhända icke kunnat motstå
frestelsen att för en och annan af de förnämare
grannarne hugsvala sitt hjerta med en liten
mystisk häntydning på ett högre stånd än det
synliga. Allt nog: hon fick förblifva i
okunnighet om hufvudorsaken till
kommendörkaptenens bifall.
Detta kom jag nu att säga alldeles utan
öfverläggning — men hvem vet också om ej
bifallet utan denna hemliga förmån uteblifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
