Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I denna grotta hade Fanny en gång som
barn emottagit Georg och hans mor: der hade
hon i den första ungdomsvåren suttit hand i
hand med ynglingen och bortjollrat så mången
glad och rosenröd stund, der hade hon längre
fram, då bägge hunnit den ålder att känslorna
börjat tala ett tydligare språk, äfven suttit vid
hans sida och hört honom i halfförtäckta ord,
med heta suckar och lågande blickar tolka
sagan om en kärlek, som skulle lefva bortom
evigheten, men slocknade innan den rätt
hunnit att flamma upp på jorden. Der satt hon
nu, i detta ögonblick besviken på lifvets
skönaste dröm, dess ljufvaste verklighet, ensam
och öfvergifven, och gret ut sin smärta.
Ja, nu gret Fanny, ty endast himlen,
haf-vet och den sjunkande solen sågo hennes
tårar: endast Gud räknade dem.
Hon lutade sin brinnande kind mot
grottans kyliga stenmur, och det förekom henne
liksom döden kyla med detsamma smugit sig
in i det varma blodet. •
“0,“ tänkte bon med denna vällust, som
endast sorgen förmår känna, “om det ville kyla
än mer, tills slutligen hvarje gnista lif
slocknade ! Om döden toge mig så lätt i sin famn —
hur sällt att slippa lida.........Men har jag väl
lof att vara så sjelfvisk, jag, som har en far
hvars stöd jag är!“
Och pligtens heliga bud gaf Fannys
förvillade tankar en annan riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
