Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Hur de höga salarne lära skimra med
alla sina ljus ... Men ljusen slockna, sorlet
tystnar, de nygifta hafva emottagit lyckönskningar
och famntag. Ändtligen äro de befriade från
alla dessa kalla formaliteter — ensamma med
sin kärlek––– Ser jag ej detta rum ... svagt
upplyst... doftande af blommor ... hör jag ej
ända hit dessa halfhviskade ord, dessa
suckar––- De sätta sig på den lilla soffan, hen-
nes svarta lockar skugga hans panna, hans
armar famna hennes smärta lif..^ Och jag —
jag!“
Fannys tårar strömmade ej mera stilla, utan
vildt och hejdlöst. Hennes qval voro
svartsjukans dödsqval. Hvad Elvira en gång lidit i
inbillningen led Fanny nu i rågadt mått, ty
Fanny led i verkligheten.
Denna afton var den förfärligaste i hela
hennes lif: det var den första, på hvilken hon
lärde känna kärlekens skuggsida, lärde mäta
sin egen lidelses höjd och djup. Genom
öfver-måttet af sin smärta hade Fanny kommit utom
sitt eget väsende.
Nu var solen längesedan bortom bergen.
Hafvet hade mörknat, skuggorna förlängdes
och endast skymten af ett och annat utspändt
segel varsnades i fjerran.
“Jag nndrar,“ tänkte gossen, der han satt
och vaggade af och an i båten, “om vi aldrig
ska resa hem i qväll?" Och han tog mod till
sig och ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
