Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ja, hafvet är skönt!“ svarade Georg med
djup betoning. “Det är mitt älskade hem, nu
dubbelt älskadt.. . Men, hörde jag ej en suck
. . kom någon vemodig tanke att blanda sig i
din glädje?“
“Ja, nug var den vemodig, men
ej/sorglig ! Jag tänkte att, om jag en gång såge dig
härutanföre kämpa med vågen om ditt lif, jag
icke skulle dröja att komma efter — det vore
också en himmel.“
“Svärmerska !*; bannade Georg och slöt
henne närmare intill sig.
“Är icke ett sådant svärmeri helt
naturligt: kan väl en sällhet så stor som vår vara
beständig? Öfvermåttet deraf gör mig
stundom fruktande för framtiden.“
“Men jag har ingen sådan fruktan! Jag
bygger mitt hopp på Guds godhet och din
kärlek, men komma en gång de bittra dagarne,
så ha vi dock lefvat månader, hvilka, ifall vi
skulle väga dem, icke kunde uppvägas af många
ars lidanden.“
“Det är sant, min älskade Georg, och
der-före må ingen fläkt af bekymmer nalkas oss,
så länge solen skiner så varmt som nu på vår
kärleks paradis!“
Georg tryckte hennes hand och lemnade
henne sedan en stund ensam för att tala med
sin styrman.
Då luften blef kyligare och dimman
bådade nattens annalkande, gick Elvira ned i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
