Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord, ditt varma försvar för henne ha redan
väckt osälla känslor i mitt bröst — du
nekar ej?4<
“Jo, jag nekar!“ sade Georg, och äfven
på han kind blossade nu en högre färg.
Han älskade sin hustru nästan till afguderi,
men han kunde ej derföre frångå sitt lynne,
sin karakter. Elviras tvifvel voro förnärmande,
och han ansåg som en hederssak att ej gifva
efter. Detta var dessutom en gärd som han
vore skyldig Fanny.
På Georgs afgörande ord, hvilka blifvit
uttalade, om icke med hela hans fordna
häftighet, dock i en ton som vittnade om meningens
allvar, följde några ögonblicks tystnad.
Elvira hade vexlat färg, hennes ansigte
var nu så hvitt som skummet på vågens topp,
och inom henne gingo vågor, dem hennes
häftiga sinne egde hvarken förmåga eller mod att
beherrska. Med en hastig rörelse drog hon
slutligen sin arm ur hans. Hon hade synbart
ansträngt sig till det yttersta, i hopp att hau
skulle återkalla sina ord, men då detta icke
skedde, kastade hon ’ sig på soffan, betäckte
sitt ansigte med händerna och gaf fritt lopp
åt en ström af tårar.
Att första gången se en älskad hustru gråta
är något som ingen man med mildare känslor
förmår uthärda utan att söka aftorka dessa
tårar. Så var nu förhållandet med Georg, ehuru
han i sjelfva detta ögonblick ej var i stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
