Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjuttonde kapitlet.
Under denna vinter blomstrade för de unga
makarne en hel sommars rosor.
Emot slutet af februari dansade Georg
omkring med sin förstfödde på armen, och då
kommendörkaptenen såg hvilken oändligt djup
och ren känsla som slagit sina rötter i hans
varma hjerta, bäfvade han ej mer för Elviras
sällhet.
Denna sällhet syntes också nu stå på sin
höjd och lofvade en så mycket större
varaktighet som Elviras nyckfulla och retliga lynne
till en stor del förmildrats af hennes kärlek.
Med sina ömsesidiga blickar styrde de unga
makarne hvarandra, och glada som barn,
saliga som englar flögo de hand i hand genom
lifvets blomstergård
Vid jultiden hade Elvira sjelf uttalat en
önskan, som hon läste i sin Georgs öga, och
trygg i den fasta tillit, hon nu visade honom,
besökte han sin far, men denna gång icke
Strand. Och när han återkom, när han
berättade henne detta, sade hon med en blick,
som trängde till hans hjerta: “Min Georg,
jag kunde väl nu säga: ’hvarföre reste du ej
dit, jag skulle icke alls ha blifvit ledsen
der-öfver,’ men vi ha ju kommit öfverens att aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
