Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Detta är första gången som du säger
måste — och det ligger nästan en befallning
i det ordet.“
“Om det så gör, min Elvira,“ svarade han,
och för att bibehålla sin fattning, tordes han
icke blottställa sig för de farliga blickarne,
“så är det likväl icke jag, utan nödvändigheten
som befaller.“
Kommendörkaptenen, nöjd att se sin
svärson — hvars svaghet han verkligen börjat frukta
skulle gå alltför långt — en gång taga på sig
£u liten myndighet, gaf honom ett kraftigt slag
på axeln och sade muntert: “Så bör det vara’.
En man kan älska sin hustru öfver allt annat
på jorden, men märker han att det blir för
topp rasande under hennes styrelse, så får han
emellanåt ha ett ord med i laget.“
Elvira kände sig frestad att gråta, att
begagna ett ännu farligare vapen: ett låtsadt
illamående. Men hon öfvervann lyckligt bägge
dessa frestelser, och endast ett djupt uttryck
af sorgsenhet qvarblef på hennes ansigte, då
hon utan att säga ett ord lade sitt hufvud mot
Georgs bröst.
Han, som mindes hennes häftighet under
aftonen på Johannisskäret, förstod fullt att
skatta den styrka, hon nu visade, och varm och
tacksam var hans blick.
“Huru,“ hviskade hon slutligen, “skall jag
förmå lefva, när du är borta?“
“Genom din kärlek till mig, vårt barn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
