Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kommendörkaptenen knackade på. “Hvad
lider det med afskedet, barn? Jag väntar er
dernere.“
I salongen voro Vendela och Henning till
mötes.
Elvira var förtviflad öfver att ha vittnen
till det sista afskedet. Men dess mer fann
hennes far, liksom Georg, klokheten i denna anord-
mug.......
Nu var resfrukosten både in- och uttagen.
Det återstod endast det sista famntaget.
Redan hade Georg böjt knä vid sin sons
vagga, emottagit sin svärfaders hjertliga
omfamning, Hennings och Vendelas
lyckönskningar och nu nalkades han sin hustru under en
rörelse, den icke hela hans manliga kraft
förmådde beherrska. Men knappt hade hans arm
omslutit henne, hans läppar vidrört hennes till
den sista afskedskyssen, än hon bleknade och
förlorade sansningen.
“Låt henne vara!“ hviskade
kommendörkaptenen, tog med mildt våld Elvira ur hennes
makes armar och nedlade henne på soffan. “Rest
skynda, min son, innan hon vaknar för att
ge-nomlefva sin smärta på nytt!“
Ännu en gång hvilade Georgs läppar på
hennes mun, hennes panna, hennes händer,
dem han pressade mot sitt hjerta.
Ett par ögonblick sednare var han borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
