Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Månader hade gått.
Elviras sorg hade icke uttömt sig, men
slutligen förvandlats i en stilla längtan, som
likväl icke hindrade henne att åter känna
lif-vet friskt och gladt omkring sig.
Om hon än i striden mellan sina känslor
för en kort tid glömt de nya pligter, hon hade
att uppfylla, blefvo de henne nu så mycket
heligare och dyrbarare. Och aldrig var hon
en ömmare och uppmärksammare dotter än
nu: hennes fars glädje och trefnad var
hennes dagliga omsorg, hennes käraste studium,
ty huru mycket äfven han saknade Georg
märkte hon rätt väl.
Men främmande sällskap älskade hon icke:
i sitt barn, sin far, sin Georgs bref hade hon
allt hvad hon under skilsmässan från den
älskade maken önskade och behöfde, och med
undantag af ett och auriat besök hos Vendela
var det alldeles fåfängt att förmå henne finna
något nöje utom-hus.
“Få se ändå, om ej en liten resa skall
behaga unga frun?“ sade kommendörkaptenen
en dag, och då Elvira i samma andetag hörde
nämnas Johannisskäret, flög hon med
tindrande blick i sin fars famn.
“O, livad pappa är öm och god — hvad
(ieorg skall tacka pappa för detta! l)it vill
jag visst resa.“
Och nu blef Elvira idel lif och verksamhet.
Men i sjelfva midsommarsdagarne, den tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
