Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adertonde kapitlet.
Elvira hade haft den lyckan att finna sin
Georgs far vid helsa, och med den
innerligaste tillfredsställelse hade hon sett den
oskrymtade glädje, hennes ankomst tillskyndat honom,
en glädje så vältalig, att den fullt ersatte
hennes resa.
Nu språkade de tillsammans vid den
förtroliga aftonbrasan. Elvira klagade sin sorg
öfver den älskade faderns bortgång och hur
tomt det var.
“När du får hem diu man, mitt barn, blir
det godt igen, fastän den gamla platsen icke
kan fyllas.“
“Nej, den blir aldrig fylld, såvida icke min
Georgs far skulle vilja skänka sina barn den
outsägliga sällheten att komma till dem. Ack,
älskade pappa, låtom oss bereda honom en så
oväntad glädje... följ mig hem!“
“Kära, ömma dotter, hvad Georg har skäl
att vara stolt och tacksam för det han eger
en sådan maka — och hans bref till mig
utvisa nog att han så är. Men, mitt barn, bed
mig ej härom, ty dina ögon kunde till och med
förföra mig, som ej mera borde ta inverkan af
något... Se, min dotter, först efter långa år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
