Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hvem höll Elvira qvar, då hennes
make kämpade för lifvet... ingen!
Snabbare än skyn, jagad af stormen,
snabbare än blixten, stod äfven hon på bryggan,
och hennes röst, hennes åtbörder förkunnade
att hon ärnade hålla sitt ord.
“Jag måste med,“ yttrade hon kort,
befallande, bestämdt, “eller jag störtar mig nästa
ögonblick i sjön! Jag vill och jag skall träffa
honom.“ .
Utan ett ord till svar, lyfte Karolus henne
i den våldsamt gungande båten.
Då vinkade hon åt Letsler, som med
förstörda anletsdrag och den djupaste sorg
af-speglad i sitt öga stod på hällen och sträckte
sina armar efter henne. “Var lugn för mig!“
ropade hon med en röst, som hade en
förundransvärd stadighet, en röst, som vittnade om
fullkomlig själsnärvaro. “Får jag ej lefva med
honom, så kan jag dö för honom... Gud
välsigne dig, min far — förlåt att jag gör dig
bekymmer!“
I stumt qval nickade Letsler åt henne.
Snart var allt i ordning på Frifararn ....
Karolus hade ej velat försumma en sekund
genom att springa upp till sitt, men nu, då han
kastade sin afskedsblick dit, bleknade den
väderbitna kinden, ty utför backen nedåt
stranden kom vackra Johanna, hans kära hustru,
ilande. Hennes sammanknäppta händer, dem
hon bönfallande sträckte emot honom, hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
