Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unge sjömannen det första andedrag, som
talade om lif.
Han ville kasta sig i verksamhet, icke för
att glömma — o nej, minnet var ju nu hans
högsta, hans dyrbaraste, hans enda egendom
— utan för att skydda sig mot den
modlös-hetsanda, som öfverväldigat hela hans väsende
och gjort honom trött vid en verld, som skänkt
honom så mycket för att lika plötsligt taga
det tillbaka.
Blott ett par droppar tröst hade fallit i
denna vinters rågade sorgbägare: det var de
olyckliga matros-enkornas och barnens
glädjetårar och välsignelser för det han gifvit dem
det enda, det högsta han förmådde, ett litet
kapitad, som satte dem hvar och en i stånd
att anständigt och bekymmerslöst kunna berga
sig. Han besökte dem i deras boningar och
frambar till dem sitt hjertas deltagande, sin
innerliga smärta öfver deras lidanden, och
hans vänliga ord, hans blida röst gjorde dem
godt.............
Men lärkan hade sjungit, segel efter
segel sköt fram, medan skimrande vågor dansade
kring kölen. Det var tid att bryta upp.
“Min far,“ sade Georg i afskedsstunden,
“gå icke bort, o, gå icke bort, innan jag
återkommer! Har jag ej detta hopp att lefva för,
då har jag intet, intet — är det ej förfärligt
att icke ega något hopp!“
“Var stark, min dyre son, och Gud skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
