Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sucka och lida, klaga och tråna, utan tröst,
utan hopp.
Lemnande vården om Helgenäs i Hennings
händer, återvände hau till Johannisskäret, der
han vid sin fars sida genomsläpade dagarne,
suckande efter våren, då han åter ville ut och
fresta den trolösa böljan.
Letslers sinne hade efter det sista hårda
slaget alldeles tagit farväl af jorden och dess
fröjder. Matt vändes hans blick efter hvarje
sjunkande aftonsol, och i hans öga lästes den
tysta bönen: “Måtte det snart vara den sista
för mig!tt
Men lifvet är segt. Letslers
kroppskrafter voro ännu icke på långt när uttömda.
Ofta talade han med Georg om Elvira, ty
det var hans öfvertygelse att ju friskare såret
finge blöda ut, desto förr skulle det helas.
Och med lifvade anletsdrag, med en stråle af
den fordna elden i ögat hörde Georg honom
beskrifva hvarje särskilt dag af den vecka,
hon tillbragt på Johannisskäret: alla samtal
de haft, alla de kärleksrika ord hon talat
angående de öfverraskningar, den glädje hon
ville bereda sin make, ja till och med det,
som under sista natten passerat, dolde han ej.
Och under dessa meddelanden, de enda
som kunde sätta någon själ i Georgs af
sorgen nedstämda lifsandar, gick dag efter dag,
vecka efter vecka.
Slutligen blef det vår... Då drog den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
