Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under detta oupphörliga talande steg en
feberrodnad upp på Severins kinder, och när
slutligen en annan dam af annat skrot och
korn infann sig för att klaga öfver att man
genom nedriga ränker ville fråntaga henne
sina näringsrättigheter och att det ej fans en
person på jorden mer än krigsrådet, som egde
den makt att han kunde ställa så till att hon
finge behålla ifrågavarande rättigheter, började
en märkbar otålighet koka i hans ådror och
blodet tränga åt hufvudet.
Men han var en martyr för sitt rykte och
måste derföre ännu en hel timma stå ut med
sin lika mycket sjelfvalda som påtrugade roll.
Man finge icke säga att han afvisat någons
förtroende, innan han nedtrycktes på
sjukbädden.
Andtligen, efter fyra eller fem ytterligare
besök, utsträckte han just handen efter
ringklockan för att tillsäga Nicke det tamburdörren
skulle reglas, då handen mekanisk nedföll.
Den röst, som häftigt skrek: ”Inga
konst-grepp, gamle Nicke, låt man nyckeln vara i
fred — jag är sjelfskrifven, jag!”, denna röst
kom krigsrådet att sucka och undergifvet
sänka hufvudet.
Rösten tillhörde hans läkare.
Doktor Livelius var — såsom han sjelf
kallade sig — en ung man så der bortåt
sjuttitalet, och då han kom att besöka sin
gamle patient, den trettiosexårige Severin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
