Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansett för snart sagdt afvisande, stannade
löjtnant Marbin några steg från dörren.
Och så ödmjuk, så afbedjande och
vörd-nadsfull var den blick, som han riktade på
rummets unga berrskarinna, att Viola ändtligen
vågade upplyfta sitt hufvud.
”Min fröken”, sade han, och rösten lät
nästan darrande, ”jag ser hvad er vänskap
kostat. Men var lugn: jag skall icke taga
ett steg längre — må Jeanne Sofie här räcka
mig sin band till afsked .. . sedan vill jag
skrifva.”
Och mer lik en staty än en menniska,
lutade han sig emot dörrposten.
Löjtnant Marbin hade ett ”nobelt” ansigte.
1 öfrigt: lång, med ljusgult hår, stora grå
uttrycksfulla ögon, hvitgula mustascher och
likadan färg på ögonbrynen, egde han
ingenting af detta slags utseende, som flickorna
karakterisera med utropet: ”Gud, så bra han
ser ut!” och till hvilket troget höra
purpurröda kinder, svarta ögon, mörka lockar och
det allra täckaste lilla pipskägg.
Löjtnant Emil såg svensk och ärlig ut.
Hans ögon sprakade- icke, men de läto
ana att han egde känslor. Hans välbildade
panna lät äfven ana att han brukade tänka,
och hela hans personlighet tillkännagaf att,
om han än icke kunde gälla som modell till
eu Antinous, lian i stället, kunde gälla som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
