Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag hade aldrig stått ut tned det, fröken,
om inte krigsrådet varit en sådan Guds engel
till menniska!”
”Han tröstade dig?”
”Ja, som om jag varit hans son och han
min far, fast det kunde ha varit tvärtom.. .
Jo, det är hjerta på karl det — ingen
främmande vet hvad han går för, men här står
en, som vet det.”
Viola lyssnade med fuktig blick. Likväl
hade hon ej mod att fråga något vidare.
Nicke återtog efter ett litet uppehåll:
”Det var på en lördagsqväll Olena gick
hort, och se?n dess är det som
lördagsqväl-larna blifvit min sabbat. Då tar jag på mig
den här svarta munderingen, som jag fick på
hennes begrafningsdag — ty jag håller henne
i för mycken vördning, der hon nu är, att gå
till henne i mina hvardagskläder.”
”Men säg, Nicke, hvarföre går du icke
hellre om söndagsmorgonen, då allt är frid?”
”Hvad är det för slags frid — skall en
inte då ses af alla menniskor! Folket myser
och pratar, när de gå öfver Guds gård, som
om de ginge öfver ett torg. Sådant tål jag
iute — en skall gå med sakta steg och mildt
sinne, när en besöker de döda .... Men
farväl, fröken ... nu tar jag mina pingstliljor
och ger mig af att börja min söndag.”
”Farväl då, gode, hederlige Nicke!” sade
Viola med dröjande ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
